Vägar till lärande #1 – Embracing uncertainty

I förra veckan befann jag mig i ett mycket trevligt sällskap där vi alla hade samlats kring gemensamma nämnare som sociala medier, skolfrågor och ett intresse för rihizomatiskt lärande. Diskussionerna runt bordet handlade bland annat om vad som varit våra respektive ingångar till teorin om rhizom och rhizomatiskt lärande. Här tänker jag bygga ut några av mina egna erfarenheter av vad som gjort att jag har upptäckt styrkan i rhizomet som en metafor och begreppsvärld. Jag ser framför mig den här visuella anteckningen av Giulia Forsythe och i den ryms material för en hel serie inlägg känns det som. Det här får bli den första om mitt pågående lärprojekt.

Det finns något väldigt otillfredsställande med att inte kunna förutse vad som kommer. Jag har hanterat det här i min profession med att verkligen se till att lära mig nästan allt man kan om hur människan utvecklar ett annat språk än sitt modersmål, och hela tiden har jag studerat detta med övertygelsen om att om jag bara lär mig att förstå fenomenet så kan jag utifrån det lägga upp den ultimata kursen och försäkra mig om att jag hela tiden håller hög validitet i mina bedömningar av elevernas språkutveckling. Trots min höga ambition så har jag faktiskt inte alls kunnat förutse elevers behov på det glasklara sätt som teorierna jag studerat utlovat. Det är fullt naturligt och varför ska man egentligen hänga upp sig på det? Är det något vi lärare är medvetna om så är det väl spektrat av elever och att de alla är unika individer. Ändå strävar vi så tydligt efter att kunna placera och identifiera elever efter redan-definierade formar och kategorier. Jag har börjat se nu att det faktiskt sker på bekostnad av ett mer övergripande och fördjupat lärande och för min egen del kan man väl säga att jag just nu är inne och försöker utforska vad det handlar om.

”Embrace uncertainty”

Om vi faktiskt bejakar det faktum att det enda som vi vet att vi kommer att ställas inför är osäkerhet, så har vi också förutsättningar att kunna hantera dem. Jag har som elev och senare student fått alldeles för dålig träning i att göra just det. Det har tvärtom handlat mycket om att följa den utstakade vägen med ett underliggande löfte om att just slippa behöva handskas med något oförutsägbart. Konsekvenserna som jag ser är att när det oförutsägbara (så klart) inträffar tar det sig i uttryck som antingen ett misslyckande om det var så att jag ändå försökte ta mig an situationen, eller ett totalt tillbakaryggande till att bli en passiv åskådare. Det låter ju inte särskilt lovande om det nu är så att det enda vi med säkerhet vet kommer att hända är just det osäkra – ska jag misslyckas eller passivt se på medan det sker? Jag vill känna mig rustad till att förstå vilka olika verktyg som finns till hands i en sådan situation. Jag vill att mina elever ska vara medvetna om att det är svårt att förstå och göra sig förstådd på ett nytt språk och att det alltid är en del av att lära sig språket och att det finns många olika strategier för det. Vilket utrymme får det här lärandet i skolan? Men elever påpekar ofta att de inta alls har några problem att förstå mig, men att när någon annan talar svenska förstår de nästan ingenting…

Jag är i alla fall i färd med att söka upp tillfällen när jag får tälta utanför comfortzonen, för nånting händer då som känns helt awsome. Till exempel att flytta till ny blogg, (nästa på helt egen hand…)