Jag har ägnat sommaren åt att försöka förstå mig på det här med de digitala litteraciterna, vad de är, huruvida de kan anses vara viktiga och i så fall för vem och av vem, och vilka skälen är för det. En användbar inledning till mina undersökningar hittade jag i en artikel i tidskriften ”Learning, Media and Technology” som 2013 hade ett helt nummer med fokus på just detta tema. Verkligen toppen för mig, och den inledande artikeln av Eric M. Meyers, Ingrid Erickson och Ruth V. Small försöker just att på ett övergripande sätt introducera detta fält, som rymmer ett antal inriktningar och tankesätt. Och de presenterar temat genom tre inriktningar baserat på vilka diskurser de kan räknas till när värden, mål och institutioner spelar roll för att definiera vem som anses ”digitalt litterat”.

1. Digital litteracitet innebär förmågor för informationsåldern

Den här inriktningen hänger nära samman med synen på att ett ständigt föränderligt informationsflöde ställer stora och förnyade krav på informationskompetens, och eftersom informationsöverflödet hör tätt ihop med användandet av de nya medierna och digitala enheter är det förmågor och färdigheter som gör hanteringen av dessa som står högst i kurs. Ursprunget för dessa förmågor återfinns inom bibliotekssektorn och i Sverige känner vi igen dem under förkortningen MIK – medie-och informationskunnighet. Författarna menar alltså att vad som är utmärkande för den här inriktningen av digital litteracitet är just att den är sprungen ur massmedia och tryck-baserad media, och att det grundar sig på att applicera, ”översätta”, dessa principer för digital mediakonsumption i den nya informationsåldern. Effektiv informationssökning och god källkritik är några av de viktiga komponenterna i dessa förmågor för informationsåldern. Författarna nämner också att de senare modellerna för MIK också har inkluderat förmågor om hur information skapas och delas på digitala plattformar, det vill säga, den digitalt litterata användaren har presenterats som deltagare.

När det kommer till modeller för att bedöma digital litteracitet har det här perspektivet fördelen att det är centrerat på förmågor och därför är särskilt lämpat för bedöming, som författarna hävdar. Kvaliteten i förmågorna går att bedöma baserat på en förklaringsmodell som bygger på de förmågor och strategier en expert har, som får stå som målbild för bedömning av icke-experterna. Det är inte helt orelevant att notera att det här perspektivet som innebär ett fokus på mätbara nivåer av kunskap gör det särskilt attraktivt för ett skolsystem som vilar på själva funktionen att kunna bedöma, värdera och mäta kunskaper.

En utmaning som författarna kopplar till det här perspektivet på digital litteracietet är att inte anta ett bristperspektiv på ungas förmågor, vilket modellen annars förutsätter genom ställa experten, den som har, mot icke-experten, den som inte har/saknar. Förklaringsmodellen när det gäller unga som har en lägre kvalitet på sin digitala litteracitet, utgår från att det är motivation som saknas och att informella digitala sammanhang kan hjälpa motivationen.

2. Digital litteracitet som ett utvecklande av tankesätt

Det andra perspektivet på digital litteracitet är en samling kognitivt inriktade perspektiv som har gemensamt att de framhåller att digital litteracitet innebär att kunna applicera abstrakta mentala modeller på digitalt innehåll. Författarna beskriver det som metakognitiva stöttningar i form av reflektion, medvetenhet och individuellt och kritiskt tänkande, som gör den digitalt litterata individen framgångsrik i sitt problemlösande, och går på så vis bortom att tala om digital litteracitet som en uppsättning förmågor och färdigheter.

Som exempel för hur en sådan här inriktning kan se ut tar författarna upp p21.org, ett samverkansinitiativ för ”Twnty-first Century Skills” som lyfter fram lärandet och skolan som en viktig pusselbit för att förse det framtida samhället med kompetent arbetskraft. Det här initiativet är okänt för mig, jag noterar dock att två av de ledande positionerna innehas av representanter för både Lego och Disney, och ramverket som man säger sig jobba för innehåller många fler litteraciteter än media litteracitet; entrepinöriell litteracitet till exempel.

Bedömningsperspektivet handlar i den här inriktningen om att kunna bedöma hur pass väl unga kan överföra de kognitiva ramverken mellan olika problem och olika kontexter, ”something kids are notoriously poor at doing”, tillägger författarna.

3. Digital litteracitet som deltagande i digitala kulturer och praktiker

Den tredje inriktningen som författarna identifierar är synen på digital litteracitet som något nära bundet till vad individer har för kapacitet att med digitala verktyg och digital media delta i en mängd kontexter och aktiviteter. I ett sådant resonemang faller det naturligt att inbegripa många informella sammanhang i formell undervisningen, eftersom det bidrar till att påvisa just den variation av digitala kontexter som en individ deltar i och kan komma att delta i. Förklaringsmodellen tonar ned vilka modeller och färdigheter som möjliggör deltagandet och i stället värderas den ständigt föränderliga egenskapen som digital teknik består av; att kunna ”hantera” den är att vara digitalt litterat. Digital litteracitet enligt den här förklaringsmodellen borgar alltså för att delta i digitala kontexter som ännu inte är kända. Det innebär dock svårigheter i bedömningssammanhang och det gör att ett sådant synsätt på digital litteracitet inte rimmar särskilt väl med skolans verklighet och krav om mätning.

Författarna menar att den bedömning som ändå kan sägas ske av deltagande i digitala kulturer/praktiker är ”emergent modes of assessment that are bound by specific circumstances and communities of practice.” Och jag känner att det inte är helt fel att placera Digitala skollyftets open badge i en låda för exempel på sådan bedömning.

Efter den här genomgången av tre diskurser kring digital litteracitet är det dags för författarna att komma fram till vad de själva anser. Och jag tycker att deras ansats att ”gå bortom diskursen om digital litteracitet” är otroligt platt och faktiskt väldigt ointressant. Två stora missar som jag ser är att de 1) inte tar upp pluraliteten inom literacybegreppet och med det håller sig inom ett binärt ”antingen digitalt litterat eller inte”-perspektiv, och 2) de missar helt att ta in aspekter från ”Critical literacy” trots att så många uppenbara tillfällen ges. Så där jag först trodde att den här artikeln skulle ge tillfredsställande svar, så är den egentligen mer användbar när det kommer till vad den utelämnar.

Och det får mig att tänka på att det kan vara fruktbart att diskutera litteraciteter innan vi börjar lägga till det ”digitala”.

Det får bli i ett annat inlägg.

Featured Image: Cup of Robots by striatic [CC by 2.0], via Flickr