Motivation till att utvecklas

Hur vill vi utvecklas för att framgångsrikt lyfta språkets roll i undervisningen? Att bejaka sin roll för skolutveckling handlar om att ta läraruppdraget på största möjliga allvar och med ödmjukhet se på sin egen roll eftersom ständig förändring är en inneboende del av läraruppdraget.

Många skolor och kommuner jobbar febrilt med att utveckla strategier för IKT och implementera det i undervisningen.  Jag rekommenderar till exempel de här kommentarerna till senaste forskningen kring 1-1- satsningar och Karin Brånebäcks reflektioner kring varför användningen av IKT-pedagogik inte kommit längre trots att det är allas ansvar. När jag följer de här diskussionerna kommer jag osökt att tänka på det som vi kallar Språklyftet, som Hanna Stehagen, Anna Kaya och jag tidigare skrivit om. Som skolutvecklingsprojekt finns många beröringspunkter mellan dem som jag måste få ta upp här.

Jag ser gemensamma nämnare mellan IKT-implementering och språklyftet eftersom båda skär tvärs genom alla kursplaner, båda har genom den nya läroplanen fått en tydligare framskjuten position, och för båda två finns vad man kan kalla ivriga förespråkare. Den skillnad som jag ser handlar om att skolan alltid har haft språkundervisning och språklärare och så klart fortfarande har det. Det innebär att det som traditionellt sett tillhört ett mer eller mindre avgränsat expertområde ska spridas och elevens språkutveckling blir en angelägenhet för alla lärares undervisning.

Speciellt har jag intresserat mig för hur man kan förstå den lilla gruppen i skolutvecklingen som har kallats ”De ovilliga”, och hur man kan förstå ovilligheten till att delta i utvecklingen av verksamheten. Vilka paralleller kan man dra till språklyftet? Hur stor del av lärarkåren ställer sig ”ovillig” till implementeringen av språket i alla ämnen? På många sätt är det en genuin fråga från min sida som är språklärare på ett språkprogram och tämligen isolerad från ämneslärarnas didaktiska resonemang (vilket i sig är fog nog för ett helt eget inlägg men inte just nu). Men visst finns det ett motstånd mot att vilja ta ansvar för att jobba språkutvecklande, ta gärna del av det som Anna Kaya beskriver här.

Jag utgår från att den som är ovillig till utvecklingsarbetet har massor av erfarenhet och kunskap som ska komma lärarkollegor och elever till dels och att bli del av något som är nytt och främmande handlar inte om att göra det på bekostnad av det som redan är en stark sida. Nej det vore en illa utgångspunkt för skolans utveckling, som enligt läroplanen ”måste ske i ett aktivt samspel mellan skolans personal och elever och i nära kontakt med såväl hemmen som med det omgivande samhället” (Lgr11). Det finns med andra ord inget utrymme att ställa sig utanför det utvecklingsarbete som varje skola ständigt står inför – jag vill helt enkelt slå ett slag för att verkligen bejaka förändringsarbetet.

Men, vad är det då som gör att vi alla inte känner samma engagemang för skolans utveckling? I många utvecklingsarbeten som skolan ställs inför nämns snabbt behovet av fortbildning, och då oftast om att ”få” fortbildning. Emil Jansson skriver om hur sällan sådana insatser är individanpassade och min erfarenhet är också att den ofta kommer som ett prydligt inslaget paket till alla på ett rättvist och jämfördelat sätt och varsågod här får ni det. Vilken pedagogik ligger i en sådan process, undrar jag.

Mina elever har vitt skilda bakgrunder, utbildning och förförståelse. Det betyder också att de har olika mål med sin utbildning hos mig och jag vet vilka målen är för var och en och jobbar ständigt med att eleverna ska känna till sina mål och det ligger hela tiden till grund för vårt gemensamma arbete i klassrummet, det är ju det som är kärnan i den formativa processen. Jag förstår att det inte är gängse i skolan att alla elever läser sina ämnen på individuell nivå och gör det tillsammans men det säger något om vad som är möjligt inom skolans ramar och att vi har pedagogiska och didaktiska kunskaper som klarar det. Parallellen som jag vill dra är till hur skolan ”ger” fortbildning till personal. Är personalgruppen enhetlig? Har pedagoger, elevassistenter, elevvårdare samma uppdrag och samma utbildning och förförståelse? Hur enhetlig är egentligen kategorin pedagoger? Vilka konsekvenser får det för hur man i skolan väljer att utforma fortbildningsinsatser? Hur jobbar man för att skapa förståelse för vad fortbildningen syftar till? Hur ser engagemanget och motivationen ut och varför? Det som jag kan mest om i det här sammanhanget är vad Språklyftet syftar till och för en sådan insats är det mycket individuella utgångspunkter som gäller. Under det här senaste läsåret är Stockholms stads lärarcoacher den insats som jag mest har imponerats av just för att det bygger på ömsesidighet, individuella förutsättningar och följer över tid vilket gör att det inte handlar om en punktinsats som snabbt kan falla i glömska. När jag har lyssnat på hur lärarcoacherna jobbar så framstår det som att det finns en pedagogisk tanke med insatsen. Modellen bygger på ömsesidigt kollegialt lärande vilket borde vara ett naturligt inslag i alla pedagogiska verksamheter.

Det är något fantastiskt med hur språket finns överallt i lärande och undervisning. Det är med det som vi kommunicerar med varandra, interagerar med texter, formar och utbyter våra tankar. Det är därför inte något kontroversiellt att påstå att nyckeln till lärande ligger i språket och den undervisning som på ett medvetet sätt strävar efter att stärka språket hos sina elever samtidigt stärker lärandet och måluppfyllelsen. I Lgr11 står det tydligt att läraren har en skyldighet att genomföra undervisningen så att eleven ”får stöd i sin språk- och kommunikationsutveckling”. Hur vill vi utvecklas för att framgångsrikt kunna göra det?