Jag har nu äntligen tagit mig tiden och läst igenom en C-uppsats som jag starkt rekommenderar alla nuvarande och blivande lärare i ämnet svenska som andraspråk läser. Jag skrev sist ett litet inlägg som tog upp något av den kritik som har riktats mot genrepedagogiken från Critical Litercy perspektivet, och efter det hade jag en otrolig tur att träffa på några lärarstudenter i ett sammanhang som ledde in på samtal i det ämnet. Efter det tog Mårten Michanek upp tråden och gick vidare med att ta det som tema för sin C-uppsats Makt, mångfald och motstånd i genrepedagogiken?: Genrepedagogisk skrivundervisning ur ett critical literacy-perspektiv.

För mig är det ett intressant grepp att använda kriterierna (maktkritik, tillgänglighet, mångfald och motstånd) för analys av genrepedagogiska handböcker för lärare, vilket är det som studeras i uppsatsen. Det är ju inte bara undervisning och läroplan som är språkideologiska, utan även läromedel har ett stort inflytande och i synnerhet om de läses med en ”apolitisk common sense”-inställning.

Så, finns någon maktkritik i dessa läromedel?

Hierarkin mellan elevers vardagsspråk och skolspråket framstår som neutral och självklar. Böckerna ger heller inte sken av att vilka språkliga praktiker som värderas i skolan och samhället i stort skulle kunna påverkas av elever, lärare eller läroböcker som dessa.

Slutsatsen visar som jag tog upp i mitt förra inlägg att genrepedagogiken lägger ett stort fokus på att ge flerspråkiga elever tillgång till dominanta språkformer, men att Critical-litercy perspektivet som Janks förespråkar visar hur det är för ensidigt, när maktkritik, mångfald och motstånd saknas. I uppsatsen finns samma slutsats:

Ett starkt fokus på tillgänglighet kan förvisso hjälpa andraspråkselever ur sina marginaliserade positioner, men har ensamt inte någon potential att utmana den språkideologi som missgynnar andraspråkselever.

Analysen borde fungera väl också på själva ämnet svenska som andraspråk – vilka möjligheter till maktkritik finns? Vem gynnas mest i ett skolsystem som  delar upp svenskämnet och grupperar elever? Kan läroplanen göra detta utan att samtidigt få det att framstå som något naturligt och självklart? Ger det större eller mindre tillgång till det dominanta språket att läsa svenska som andraspråk? Gynnar det en mångfald av språkliga uttryck på den lingvistiska marknaden och hur kan mångfalden bli en resurs i undervisningen? Vilka möjligheter ger sva-ämnet till motstånd och agens?

Det vore också intressant att se lärares utveckling av den tämligen etablerade cirkelmodellen där Mårten föreslår att gå från fyra faser till fem: ”Varför inte en femte fas i cirkelmodellen som går ut på att även utmana de typiska genredrag som nyss lärts in?”

Featured image: The Anxious Type  by JD Hancock, CC by 2.0.