Kritiska perspektiv på läromedel

Jag har just läst ett mejl som i nyfiket hyllande ordalag tog upp initiativet från tidigare i sommar som ledde till läromedelsprojektet ”Öppna läromedel” på Wikibooks. Vi var flera som engagerade oss i diskussionerna  och en redogörelse för hur tankarna gick finns i det här inlägget på Skollyftet, och läs Ylva Petterssons uppmaning  ”Tänk nytt kring läromedel”.

Jag skulle vilja utveckla några av mina tankar till vilken roll ett öppet läromedelsprojekt kan ha. Vid en första anblick så ser vi, eller jag i alla fall, både praktiska och ekonomiska fördelar för skolornas och lärarnas verksamheter. Det är praktiskt att med ett klick hitta det aktuella läromedlet och att alla elever har åtkomst utan inloggning och kan också skapa egna tillgängliga pdf-filer  om så önskas. Det är också praktiskt för en skolas verksamhet att ha tillgängliga lärresurser helt kostnadsfritt, och till och med fritt från reklam och utan att behöva betala med information om sin egen internetanvändning (allt detta gäller för plattformen Wikibooks). Tillgängligt och gratis, viktiga egenskaper för den fria kunskapen.

Att realisera läroplanen

Men, en öppen lärobok ställer frågor  som sträcker sig bortom det praktiska och ekonomiska. Det belyser läromedlets roll så som det har varit och när processen öppnas upp blottläggs viktigare frågor om pedagogik, normkritik och kunskapsproduktion. Så här beskriver Kris Shaffer läroboken i ett inlägg på Hybridpedagogy:

”Nothing enshrines an idea quite like printing it in a textbook. In fact, the textbook is the ultimate canon: a fixed tome of knowledge, shared across institutional boundaries, with the authority to dictate pedagogical decisions and arbitrate student success.”

På det sätt som citatet beskriver läroboken, en traditionell bok med löfte om effektiv ”helhetslösning” (jag minns första gången jag hittade ett sådant läromedel i mitt ämne och var helt euforisk),  är det tydligt att likheter finns med det som vi förväntar oss i en läroplan; centralt innehåll, progression, bedömningsunderlag. Och visst är ett läromedel i många fall just en uttolkning av läroplan och styrdokument, en process av urval och anpassning som innebär både tillägg och utelämnanden. Jag antar att man kan likna en sådan lärobok vid den realisering av läroplanen som tillhör lärarens professionella kärnverksamhet. Skillnaden är att läraren besitter kunskap om elevernas förutsättningar och behov och kan ta hänsyn till det. Jag ser framför mig hur läromedelsprocessen innebär urvalsprocess för att sedan själv bli utsatt för ett liknande urval när lärare synar och väljer de delar som lämpar sig och remixar det med egenproducerat material och andra resurser.

Att remixa för att skapa ny kunskap

Remixen är viktig. För mig är det lättare att förstå innebörden av att kunna remixa genom att plocka upp några av skillnaderna mellan det analoga och det digitala. Att remixa olika analoga material är en mödosam process och en kopia blir aldrig av samma kvalitet som originalet, medan att remixa digitala resurser görs oerhört mycket snabbare och en bearbetning allt som oftast helt sonika innebär en förbättring av originalet.  ”Remixing is how the Web works” säger Doug Belshaw (som tar upp detta i kapitel 7 i The Essential Elements of Digital Literacies). Han påpekar också webbens betydelse för att tillgängliggöra remixat material och vi påminns om begränsningarna med att försöka dela sitt material den analoga vägen. Delakulturen spelar en viktig roll för lärarkollektivets kunskapsresurs.

Här blir också kunskap om licenser och erkännanden av upphovspersonen viktig. Jag ställer mig till dem som räknar kunskap om Creative Commons som en komponent i den kommunikativa kompetensen. Om jag står som skapare av något – hur vill jag att det ska spridas och bearbetas? Vilket syfte har verket och hur kan jag kommunicera det?

Att dela sin lärresurs på Wikibooks innebär att det har licensen  Creative Commons erkännande, dela lika (eller CC BY-SA) och det

”innebär att du tillåter andra att använda, sprida, göra om, modifiera och bygga vidare, skapa nya verk på ditt verk, så länge de anger att du är upphovsman. Om det skapas nya verk utifrån ditt verk så ska dessa verk spridas och licensieras med samma licens, alltså nya verk ska spridas under samma villkor.

Alla nya verk som skapas utifrån ett verk som har den här licensen ska ha samma licens, som ursprungsverket.”

Att tänka kritiskt kring läromedel

Jag intresserar mig också för den urvalsprocess som sker när att lärare synar olika material och resurser, dvs att välja är lika mycket att välja bort. Vems världsbild inkluderas och vems exkluderas? Vilkas röster tystnar och vilka mönster reproduceras? Medvetet eller omedvetet sker detta ständigt och vad jag känner är att det är alldeles för viktiga frågor för att hållas borta från eleverna – kritiskt tänkande är ju en av de centrala förmågorna som en människa kan utveckla.

Kris Shaffer menar :”We have the technology to build a new kind of textbook—what I call the critical textbook”  och föreslår följande tre egenskaper:

    1. Detta läromedel går att hacka (remixa och förbättra).
    2. Detta läromedel är öppet (tillgängligt utan knussel, även källkoden).
    3. Detta läromedel ägs av ingen enskild person (kollektivt delande, ex genom Creative Commons).

Precis som andra läromedel är detta en lärresurs full med bra innehåll, men med skillnaden att det inte har någon fördefinierad form, dvs röster som utelämnats kan läggas till och situationer kan belysas från fler positioner. Jag ser det som en självklarhet att både lärare och elever är aktiva deltagare i ett sådant läromedel.

Jag är inte kritiskt mot läromedel, jag är kritiskt mot en förenklad syn på den roll som läromedel har för undervisningen, och för mig är det de öppna lärresurserna som synliggör den rollen.

 

Featured image by Caroline Madigan CC BY-SA 2.0 on Flickr