Komplexiteten i Språkintroduktionsprogrammet

Jag undervisar på den del av gymnasiets introduktionsprogram som heter Språkintroduktion. Den här utbildningen syftar till att ge nyligen anlända elever i gymnasieåldern undervisning med fokus på svenska språket för att kunna gå vidare till andra utbildningar. Programmet är nytt i och med Gy11 och runt om i landet försöker man organisera den efter bästa förmåga. En minst sagt komplex uppgift när elever från hela världen ska undervisas efter sina förutsättningar och behov. Vi tar också hänsyn till elevers olika erfarenheter och skapar relationer med elever för att få en insyn i hur dessa erfarenheter kan se ut och skilja sig från varandra, för att inte tala om mina egna referenser. Elevers tänkande är en annan utgångspunkt, och jag tycker att elevers metakognitiva förmåga blir det som tydligast representerar variationen av tänkande. Till Språkintroduktionsprogrammet kommer elever som alldeles snart ska börja universitetet, dit kommer också elever som aldrig gått i skola. Elever som inte vet vilken sida man klistrar på ett papper om man vill att det ska fästa på ett annat, elever som programmerar på ett sätt som jag inte alls begriper mig på.

I mitt nätverk av pedagoger som är verksamma på språkintroduktionsprogrammet slås jag av att det finns en sån tydlig strävan efter att undersöka och hitta vägar till att utveckla och förbättra kvaliteten på utbildningen. Eftersom kollegiet som jag ingår i räcker sig långt bortom de kollegor jag träffar öga mot öga i min lärarvardag, får jag många ingångar till att se på språkintroduktionsprogrammet. Vi är alla kollegor och vi undervisar samma elever. Våra skolor må finnas i Sorsele, Stockholm, Örebro eller Nässjö, men vi förenas i våra frågeställningar och sökanden. En sprudlande aktivitet som bara väntar på att kunna realiseras på våra olika gymnasieskolor. I veckan har jag till exempel träffat pedagogerna som jobbar med Språkintroduktionsprogrammet i Örebro kommun. De liksom jag brottas med samma frågor – hur tillgodoser vi enskilda elevers behov samtidigt som organisatoriska ändamål går att tillgodoses? En dynamisk verksamhet har inte råd att ha en statisk organisation. Den här formulering från Skolverket Introduktionsprogram i gymnasieskolan får mig att fundera:

Språkintroduktion utformas för en enskild elev. Utbildningen inrättas alltså inte i förväg och något ansökningsförfarande är inte aktuellt. Inget hindrar dock att flera elever har en utbildning med samma innehåll.

Det tåls att upprepa; ”Utbildningen inrättas alltså inte i förväg…” En fantastisk formulering som öppnar för så många möjligheter. Hur ser den miljö ut som kan möta upp den här komplexiteten? Jag tolkar tillägget om att elever ändå kan ha samma innehåll mest är en försäkran för utbildningsanordnarna att förstå att de förväntas individualisera utbildningen inom ramen för den gängse uppfattningen om hur en skola och språkutbildning ser ut. Annars ligger det nära till hands att tänka sig att en sådan utbildning kräver helt andra resurser än den som en traditionell skola har. Här finns en del av min presentation som pekar på de här utgångspunkterna. Sökandet fortsätter – det tar aldrig sommarlov.