”Jag saknar skolan hela tiden” – om kompetens och resiliens

Här är scenariot: jag väntar en morgon på en vikarie som ska undervisa ”min” klass på min nya gymnasieskola för att kolla vilken information som gått fram och om jag kan vara av någon övrig assistans. Vikarien kommer och vi hälsar och jag frågar om det finns några frågor men allt verkar klart, tills jag säger något som jag nu i efterhand inte exakt minns men det kommer i alla fall fram att eleverna har gått i skolan, i Sverige, i ganska exakt en vecka vid det här tillfället. Hur skulle du reagera på den informationen? Tänk på det en stund. Vilka associationer poppar upp? Jag är genuint intresserad av vilket förhållningssätt som möter en sån här information för det säger mycket om synen på lärande och synen på unga vuxna.  Vikarien låter inte vänta på att uttrycka sin spontana reaktion: ”Men då kan de ju ingenting?!” Jag blir alldeles ställd av kommentaren och säger bara: ”Jo, de kan jättemycket”, vilket jag antar ställer vikarien ännu mer förvånad inför arbetsdagens uppdrag. Och vad menade jag egentligen?

Att komma till ett nytt land är en stor grej oavsett under vilka omständigheter det sker och att hamna i ett klassrum med 15 andra främmande personer inklusive en som håller låda på ett helt obegripligt språk dagarna i ända kan man tycka ställer saker på sin spets. Vad kan man göra för observationer i den här situationen? Det jag ser är ungdomar som söker relationer och meningsfulla sammanhang, en perfekt förutsättning för att utveckla kommunikativa förmågor! Bästa exemplen kommer från vår facebookgrupp som visade sprudlande aktivitet från första dagen. Eleverna lägger upp bilder, gillar, skriver korta kommentarer och bygger meningsfulla relationer med varandra i ett forum där man känner sig bekväm och trygg.

Facebook söndag

Efter en vecka i svensk skola skriver en elev på söndagen ”jag saknar skolan hela tiden” och får 15 kommentarer, alla på svenska.

Om jag ska lyfta det här till en något mer teoretisk nivå än vad jag var förmögen att göra just då och där med vikarien så vill jag visa hur  de här eleverna besitter både kompetens och resiliens. Att se kompetensen hos människan innebär att lämna den ”gamla” bilden av eleven som ”tabula rasa” som skulle ha ringa förklaringsvärde för facebookdialogerna. Jag ser hur eleverna har intressen, motivation och färdigheter som de söker använda i den här nya situationen som de möter. Och då kommer vi in på resiliensen. Jag gillar begreppet för det rymmer så mycket – ”flexibilitet”, ”tänjbarhet”, ”smidighet”, ”elasticitet”, ”okuvlighet” och ”uthållighet” (hittar faktiskt de här orden i en gammal kursbok från lärarutbildningen , Sommer 2005). Det är någonstans i bland de här beskrivningarna som jag ser mina elevers första vecka i skolan. Kompetens- och resiliens-perspektivet innebär att klassrummet är fullt av resurser och då kan man kanske förstå min förvirring när någon kallar det för ”de kan ju ingenting” och i sin tur genererar det helt olika förutsättningar för undervisning och lärande. I diskursen som omger elever med annat modersmål än svenska finns en mängd uttryck som jag ser som problematiska:  ”språkliga brister”, ”nivå”, ”komma ikapp”, ”ANDRAspråk”, ”svenska2”, och de befäster tyvärr idén om att de här eleverna saknar något, eller ”inte kan” något.  Jag tycker att kompetens- och resiliens-perspektivet hör hemma i Oscar Sembs ”skolutvecklande förhållningssätt” och jag vet också att det är en självklarhet på många ställen men jag tycker att den behöver spridas och på ett tydligare sätt innefatta den gängse bilden av elever som bott kort tid i Sverige.

Nu kanske du tänker, jaja, skriva på Facebook är väl inget när man kan ta hjälp av nätets alla möjligheter till översättning (vilket ju bara visar kompetens säger jag då). Elevernas mål för första veckan var att förbereda och genomföra en enkel dialog på svenska. För att vi inte skulle tappa bort oss i för mycket och för långa instruktioner spelade vi in en modelldialog som stöd för elevernas arbete genom hela veckan. Bästa diskussionen kom att handla om ordet ”jaha!” som vi på svenska använder väldigt frekvent och eleverna möter hela tiden. Har du tänkt på vad ”jaha” egentligen betyder? Mina elever har tänkt mycket på det och deras dialoger blev riktigt bra, så klart!