EU om öppen utbildning

Under året som har gått så har jag fått upp ögonen alltmer för vad EU strävar efter när det gäller Open Educational Resources (OER) och generellt det som brukar benämnas Open Education. På åtminstone två konferenser, EDEN 2017 och Second OER Policy forum, som jag har deltagit i under våren har EUs intentioner på området tagits upp.

Vad säger EU-kommissionen?

En intressant startpunkt för EUs OER-arbete verkar vara 2013 då kommissionen gick ut med ett meddelande som på svenska översätts till En öppen utbildning: Innovativ inlärning och undervisning med ny teknik och öppna utbildningsresurser för alla. På flera sätt är det ett intressant dokument.

Först och främst genomsyras argumenten för en öppen utbildning i EU av vikten av att öka EUs och medlemsstaters konkurrenskraft och tillväxt. Att motivera utbildningsreformer med att det ger anställningsbara och konkurrenskraftiga medborgare ligger i linje med det som har kallats för ”Employability narrative” av George Siemens. Första gången jag hörde om det var när han nämnde det som i en parentes MOOCs in Scandinavia 2015. Audrey Watters rankade detta narrativ som en av de starkaste edtech-trenderna 2015 utifrån ett fokus på den nordamerikanska kontexten. Vad själva syftet med utbildning är borde rimligen rymma mer än en förenklad bild som ensidig betonar färdigheter som arbetslivet för tillfället behöver. Kan inte öppen utbildning också bidra till andra värden för samhället?

Vem tjänar på öppen utbildning enligt EU?

EU-kommissionens dokument är från 2013 och det innebär att det verkligen framhäver de stora nätkursernas betydelse när det gäller effekterna av öppen utbildning, det här var en stor tid för MOOCarna. Jag hittar en del i dokumentet som framstår något motsägelsefullt. EU-kommissionen menar att det är negativt för EUs medlemsstater att de allra flesta av dåtidens öppna nätkurser kommer utifrån Europa. Jag antar att det sätter de europeiska medborgarna i en passiv position som konsument av främst nordamerikansk utbildning, och kanske har de ett så pass stort inflytande att det helt enkelt inte är positivt för varken konkurrenskraften eller förmår bidra till att ge européerna möjligheten till de färdigheter som efterfrågas i arbetslivet. Det låter med andra ord som om det är den som öppnar utbildning och därigenom får störst inflytande i termer av användning och synlighet är den som har mest att vinna och lyckas allra bäst, bättre än massorna som förses med de öppna utbildningsresurserna. Det bryter av mot en annars ganska vanlig, och eventuellt överoptimistisk, bild av öppen utbildning som en likvärdig win win för alla inblandade, den som utbildar och den som utbildas. Den finns också närvarande i EU-kommissionens meddelande, bland annat i följande slagfärdiga formulering:

”Den öppna tekniken gör det möjligt för alla att lära sig – var som helst, när som helst, hur som helst, med stöd av vem som helst.”

I dokumentet hävdas vidare att öppen utbildning innebär en rättviseeffekt med större tillgång och sänkta kostnader för fler människor och särskilt ”mindre gynnade grupper”. Jag undrar om de mindre gynnade grupperna används som hävstång för de som gynnas allra mest. Jag är en stor förespråkare för öppen utbildning, men i det här fallet känns resonemanget haltande över hur det ses påverka samhället.

Öppet eller bara nytt och digitalt?

När jag har läst igenom EU-kommissionens meddelande från 2013 lämnas jag med en hel del frågor. Hela dokumentet heter och ramas in som att handla om Öppen utbildning, men det är oklart om det egentligen lika mycket handlar om en strävan efter att införa mer digital teknik i EUs medlemsstaters klassrum och skolor. För mig är det inte samma sak.

Kanske är det en följd av det som framstår som en begreppsförvirring kring vad som menas med ”öppet”? Dokumentet nämner bland annat medlemsländers moms på öppna utbildningsresurser och då kan man fråga sig i vilden utsträckning dessa resurser kan räknas som öppna och de inte ens är kostnadsfria, ett villkor som brukar vara minimum när det gäller att definiera öppna utbildningsresurser. Jag uppskattar däremot anslaget om att öppna läromedel och ”traditionella” läromedel bör komplettera varandra. Dokumentet klargör att främjandet av öppna licenser kan bidra till ”tydlighet över gränserna vad gäller rättigheterna för användare av upphovsrättskyddade läromedel”. Jag håller med. Öppna licenser kan också tydliggöra vad som egentligen menas med öppen utbildning och de processer som krävs för att öppna upp utbildning. Och det här meddelandet skulle tjäna på sådan tydlighet, men kanske är det inte heller syftet att vara tydlig.

Slutligen lämnas jag med frågan: Hur kopplar EU att öppna utbildningsresurser hör ihop med det som de kallar för ”innovativa inlärningsrutiner”? Jag är helt övertygad om att det går att genomföra ”icke-innovativa inlärningsrutiner” med öppna utbildningsresurser. Säkert går det också att upprätthålla en traditionell praktik genom digital teknik. Hur hänger undervisningspraxis ihop med undervisningsresurser?

 

Featured image: Photo by timothy muza on Unsplash