Jag har för tillfället tre böcker som jag växlar mellan att ägna min sommarläsning åt. De har många gemensamma nämnare men just nu skulle jag vilja ta upp den första inledande delen till en av dem: Connected Learning: An Agenda for Research and Design. Känns alltid bra att dela med sig av något som ligger ute som fri resurs – det är bara att hoppa på!

Min tanke när jag ramlade över den här publiceringen var att jag kanske nu skulle hitta en användbar beskrivning av något som känns oerhört angeläget…

Connected learning is realized when a young person is able to pursue a personal interest or passion with the support of friends and caring adults, and is in turn able to link this learning and interest to academic achievement, career success or civic engagement. (p. 4)

I den inledande delen (summary + part 1) som jag läst får läsaren träffa några elever som hittat sina stora intressen och dessutom lyckats fullfölja dem med stöttning av diverse nätverk utanför klassrummets och skolans väggar. Även om texten fokuserar på ungdomar som samtidigt är elever i sin formella utbildning, beskriver författarna scenarion av informellt lärande som ju inte försvinner i och med att våra utbildningar är avslutade, utan som helt enkelt har potential att fortsätta livet ut. För min egen del så känner jag igen mycket av ungdomarnas berättelser och det gör det möjligt för mig att läsa texten både som lärare från skolans inre värld och som inlärare utanför skolans väggar.

Den uppenbara utgångspunkten för Connected Learning är betydelsen av ”new media” som katalysator för hur Clarissa, Dave och de andra eleverna lyckats hitta nätverk och stöttande strukturer för att utveckla sina respektive passioner och talanger. Det får mig att undra om detta är en text som kommer att lovsjunga nätets betydelse för en förnyad syn på lärande och i den lovsången förkasta skolan som förlegad och egentligen totalt onödig…

Den digitala klyftan

Resonemanget låter sig utgå från att elever som Clarissa och Dave utmärker sig genom att vara ovanligt resursstarka eftersom de på egna initiativ lyckas hitta möjligheter som för dem blir avgörande för lärandet. Författarna drar också paralleller till resursstarka familjer som, helt oberoende av nätverken online, har möjlighet att erbjuda meningsfull och individualiserad stöttning till sina barn genom en mängd aktiviteter vid sidan av skolan. Vad som följer i det här resonemanget är inte att nätets möjligheter till lärande har gjort skolan överflödig utan att nätet i stället ställer skolan inför utmaningar som å ena sidan inte är nya men å andra sidan aldrig varit så aktuella som nu i den digitaliserade tiden.

Progressive digital media users like Clarissa are a priviliged minority. There is also a growing gap between the progressive use of digital media outside of the classroom, and the no-frills offerings of most public schools that educate our most vulnerable populations. This gap contributes to widespread alienation from educational institutions, particularly among non-dominant youth. (p. 7)

Författarna använder här ”non-dominant youth” för att markera maktförhållandet mellan den privilegierade gruppen elever och de som i den nord-amerikanska kontexten räknas till diverse minoritetsgrupper. De trycker verkligen på att den digitala klyftan mellan dessa grupper växer eftersom elever med vissa förutsättningar når större möjligheter vilket i sin tur bidrar till större alienation hos andra grupper av elever. Här går associationerna till MatteuseffektenSom du förstår ser jag alla mina elever i gruppen ”non-dominant youth”. Mina elever är nya i ett nytt och främmande land, några helt ensamma, några utan någon som helst skolbakgrund, några har den oerhörda förmånen att komma till Sverige med hela sin familj, men trots stort stöd hemifrån vittnar många familjer om svårigheterna med att få fäste i det nya samhället.

Författarna menar att ”Connected learning” dels handlar om att erkänna vikten av att digitala medier möjliggör motivation och relationer som är meningsfulla för individens lärande och personliga utveckling, dels om att sådana möjligheter inte ska vara få förunnat och att skolan är den arena som kan kompensera för elevers olika förutsättningar till  ”connected learning” både när det gäller tillgång till verktyg men i synnerhet när det handlar om att förstå hur den kan användas för kreativt och kollaborativt skapande av kunskap och resurser.

Samtidens krav på skolans kompensatoriska uppdrag

Jag ser att det går att samla författarnas resonemang kring vad skolans kompensatoriska uppdrag kretsar kring i den digitaliserade tiden. Det leder mig till tankar om hur det egentligen står till med den digitala klyftan inom lärarkollegiet…

  1. En skola som ”är kvar i den industriella eran” genom att värdera standardiserade tester och ett snävt curriculum, befäster den digitala klyftan eftersom det informella lärandet då anses ligga utanför skolans angelägenheter.
  2. Oro över att digitala medier innebär ett hot mot konventionella levnadsförhållanden, behöver förstås som yttringar av moralpanik som alltid följer ny teknisk utveckling och generationsväxlingar.
  3. Med möjligheter online kommer också risker – men det går inte att därför ignorera möjligheterna. Aktuell forskning belyser hur risker hör ihop med egentlig skada och unga är här en viktig resurs för vår förståelse av hur risker egentligen ser ut för dem online. Pedagogisk kompetens vänder risker till strategier.

 

Connected Learning